Läste en bra debattartikel på Filmnyheterna.se, skriven av manusförfattaren Fredrik Lindqvist*. Den heter Manusporten Är Alltför Trång. Artikeln handlar om den moment 22-situation och det sisyfos-arbete** som man ställs inför som manusförfattare (främst frilansande sådan) i Filminstitutets filmsverige.
Visst är det lite skrämmande att det ska vara så svårt att komma till skott, framför allt som frilansande författare utan producent i ryggen.
MEN mina erfarenheter säger också att man inte ska bli för förälskad i sina egna idéer, risken kan bli att man fastnar och inte kommer vidare, och DET är hämmande för kreativiteten. Sanningen är att FILM är POLITIK och BUSINESS. Om en idé inte får fäste nånstans - gråt en skvätt, men gå sen vidare!
Jag känner flera filmarbetare som satsat all sin kraft på EN idé, arbetat på den och polerat den gnistrande perfekt i åratal, bara för att till slut få ett NEJ från både filminstitut och diverse producenter. Och då har de gått in i väggen, alternativt börjat om med polerandet ett år till utan att inse att det kanske är idén i sig som faktiskt är dålig.
Nya idéer kommer alltid, så det är bara att go with the flow och ta den som för tillfället är starkast. Är idén bra så dyker det alltid upp ett tillfälle senare där man kan plocka upp den igen.
*Lindqvist har jobbat en del med Reza Bagher, och även skrivit filmer som JAG HETER MITRA och KÄRRINGEN DÄR NERE. Han håller även kurser i filmmanusskrivande.
**uttrycket "sisyfosarbete" kommer från den grekiske kung Sisyfos som i Dödsriket fick straffet att rulla en stor sten till toppen av en kulle. Men varenda gång han var nästan uppe så slant han så att stenen rullade ner igen. Och så fick han börja om igen, och igen, och igen - i evigheters evighet...
Inlägg
1 kommentar:
Jag förstår din poäng.
Nu är jag inte på den nivån att göra långfilm. Jag är på en semiproffsnivå.
Men.. Stark är stark. Svag är svag. Jag förstår inte det här "någon måste komma och hjälpa mig annars kan jag inte genomföra ideén". Det är ju därför de här snubbarna fastnar. De är inte villiga att offra lite saker.
Ta Eldkvarn. Musik och film - shit the same. Konst är konst. Hur länge slet inte de innan de slog igenom hårt i hela landet?
Men de var ärliga. Och jag tror problemet är att i Sverige är folk inte offervilliga. Fan om folk inte vill samarbeta - gå vidare. I stället för att hamna i nån jävla beroendeställning av en bransch som är styrd av nepotism-tänk sen länge. Där man anställer sina släktingar och där DI är som en slags gud. En oförtjänt fjantgud i mina ögon. En skitgud.
Skicka en kommentar