Karsten Torebjer, psychic medium

För alla som sett och roats av de olika program som säger sig handskas med det övernaturliga, såsom DET OKÄNDA med Malin Berghagen/Caroline Giertz och brittiska HEMSÖKTA HUS, är parodin NIGHTVISION något att bita i.

NIGHTVISION är inbakat i det väldigt ojämna humorprogrammet MORGONSOFFAN, och är en fejkad serie kortreportage med det lika fejkade danska mediet Karsten Torebjer. Eller som han själv vill kalla sig: "psychic medium".

I varje avsnitt ger han sig på olika fall av övernaturligheter som spöken, andar i glas, djävulsutdrivning och zombies (???).
Men varenda gång går det käpprätt åt helvete, då hans talanger är... något begränsade.


Karsten Torebjer spelas av komikern Patrik Larsson. Killen har tidigare gått mig totalt förbi som varande en i massan av ståuppare bakom de fåtalet stjärnor som vi har.

Men i rollen som stirrige danske "psychic medium Karsten Torebjer" flög han plötsligt upp högst upp på min skratthimmel. Detta är humor när den är som allra bäst - ofrivillig, karaktärsbaserad och plump :)

Här kan ni gotta er åt ett antal avsnitt av NIGHTVISION. Missa inte sluten av varje klipp, där en teaser för kommande veckas program alltid ligger, där man får se en plågad Karsten vara med om... well, kolla själva.

När det kommer till att parodiera DET OKÄNDA och HEMSÖKTA HUS så är iofs frågan: är inte de programmen väldigt nära parodins gräns själva?

Avsnitt 1: TORKSKÅPET



Avsnitt 2: FÖRNIMMELSE AV MORD



Avsnitt 3: SPÖKET I KAKELUGNEN



Avsnitt 4: EXORCISTEN



Avsnitt 5: SEANSEN



Avsnitt 6: HEMSÖKT HOTELL



Avsnitt 7: ZOMBIEHUSET



Avsnitt 8: ANDEN I GLASET



Avsnitt 9: I SEE DEAD PEOPLE



Avsnitt 10: GHOSTFIGHTER



Avsnitt 11: DEN ANDRA SIDAN

Bertil Falukorv

Det här är bland det dummaste jag sett! TV4-bimbon Petra Nordlund ska ställa en fråga till korren Bertil Karlefors som befinner sig på Obamas/demokraternas valvaka.



Man undrar vad som far genom hennes huvud. "Säg inte falukorv, säg inte falukorv, säg inte falukorv..."
Det är nämligen inte första gången det händer. Så här såg det ut 2004:



Blondin-Petra har dock ett stenhårt pokerfejs, det ska man ge henne.

Oskyldigt dömd i TV4

Hade onöjet att se ett avsnitt av TV4s dramaserie OSKYLDIGT DÖMD ikväll.

Låt mig börja med att ställa en fråga - vad är motsatsen till dramatik? Jag vet inte, men om svaret skulle vara en tvserie så skulle det vara OSKYLDIGT DÖMD. För det var så långt ifrån dramatik man kan komma under 45 minuters tid.

Det var länge sen jag hade så tråkigt när jag tittade på tv! Veckans avsnitt handlade om en invandrare som blivit - ja just det - oskyldigt dömd för en svår misshandel av en annan invandrare. Det visade sig vara en svensk taxichaffis som passade på att spöa skiten ur killen när den oskyldige flydde med en kompis. Chaffisen gick fri trots att det var ett torg fullt med vittnen runt händelsen...

Några ord som dyker upp i huvudet är förutsägbar, ologisk och långtråkig.

Att man förstod att Persbrandt skulle klara biffen redan innan presentatören var klar med sin påa var givet. Men kunde de inte försökt göra intrigen lite mer ambitiös. Nu gör egentligen Blomqvistarna inte mycket mer än kollar en pärm hos polisen för att hitta ett undangömt vittne (som ett tag blir skrämd av en skum polis innan hon förstår sin moraliska skyldighet predikad av Persbrandt), och så är saken klar.

Detektivhistorien är sålunda så långt ifrån intrikat man kan komma. Persbrandt själv gör ingenting förutom att knulla TV4-profilen Tilde de Paula medan hans fyra hjälpredor sköter markservicen, som består av att sitta i en soffa och bläddra i papper.

Det finns ju en del ingredienser som man kunde ha gjort kul tv av: en superbrutal misshandel (neddestillerad till EN magspark i slowmotion innan förtexterna), invandrarkillar i gettomiljö (som nu representeras av en dörr till en träningsanläggning), fängelsemiljö (representeras av ett titthål till en cell, en kal korridor samt en mur med taggtråd). Så det blev bara en tummetott kvar av den granna vanten.

Persbrandts karaktär är ett kapitel för sig.
Han gör ingenting. Verkligen ingenting. Mer än att ha nån gruff med en justitieministerkandidat som han hatar sen förr. Som han såklart "vinner" över på slutet genom att frikänna den oskyldigt dömde.
Denne Markus Haglund, som han heter här, är nån sorts mix av Leif GW Persson och Russell Crowes karaktär i BEAUTIFUL MIND med Ramones-tshirt och fulbruna och hippt ohippa brillor. Han mumlar, står som en efterbliven, himlar med ögonen åt motståndarnas plumpheter. Och är jättecharmig, så där Persbrandt-charmig så att han som sagt får sätta på hälften så gamla Tilde de Paula. Trovärdigt? Ja, möjligen i en skrivbordskonstruktion.

Nä, fy 17 vilken smörja.
Odramatiskt skriven.
Oinspirerat regisserad.
Ännu en serie som återigen visar att vi i Sverige INTE KAN GÖRA SPÄNNANDE TV!