K+D=sant

Att det ska vara så svårt!

Eller: att man ska göra det så svårt för sig!

Nu har jag fastnat i manuspetandet igen. Eller, jag har inte fastnat men väl börjat om från början igen (i huvudet that is, själva skrivandet rullar på, jag vill inte bli stående på samma fläck).

Det är mina karaktärer jag snubblat på. Från att ha skrivit dem rakt upp och ner börjar jag mer och mer känna ett behov att ge dem liv och modellera dem i kött och blod. Och det är faen inte lätt. Jag skulle kunna låta dem vara som jag skrivit dem, det känns helt okej och flyter bra. Men de är för lika. De är som tvillingar allihop, med samma pappa (jag). Och folk vill se skillnader.

När jag utgår från historien och karaktärernas utgångsläge och vart de transporterar sig, så börjar jag hitta en ingång i en fördjupning. Och det är spännande. På samma sätt som det är spännande att på ett kreativt sätt tänka på sina vänner och bekanta och försöka sätta fingret på hur de är, hur de beter sig, hur de pratar, hur de behandlar folk och fä. Det är inte alltid 100% angenäma drag de har, mina vänner, men det är det som är spännande. De har sina egenheter, såsom solen har sina mörka fläckar. Mer sånt tror jag blir bra. Mer mörka fläckar och skavanker.
Då blir det kött och blod och själ.
Då klingar det inte falskt.

Sen ska det in i dialogen också. Men kan man bara se hur de ser ut och uppför sig, så kommer nog sättet att prata också.

Jodå.
Karaktärer. Och dialog.
Hamnar bara de grejerna på plats så ska nog den där sanna känslan infinna sig till slut.