att köra över en katt

Jag körde över en katt i går kväll.

Hade varit med familjen hos goda vänner i deras sommarstuga.
Kväll. På väg hem. Familjen sov över där, så jag var ensam i bilen.

Plötsligt, när jag kör på landsvägen, ser jag en katt stå i gräset vid vägkanten. Den tittar på mig, som om den beräknar hur lång tid den har på sig innan bilen kommer fram.
När jag är bara två meter från katten så beslutar den sig för att försöka hinna över. Jag kör långsamt, kanske 25 km i timmen.
Men när katten tar språnget är det något som får mig att trycka till lite på gaspedalen. Bara ett litet tryck.

Bilen träffar katten med högerhjulet rakt över ryggen. Givetvis känns det ingenting, eftersom katten är liten och mjuk och bilen stor och tung. Men jag är väldigt medveten om det exakta ögonblicket när katten blir överkörd. Jag blir alldeles kall. Chockad.

Men samtidigt är det Något djupt därnere i mörkret som plötsligt rör på sig. Något som i hela mitt liv legat och lurat, hungrigt, väntande på att bli matat. Samma Något som fick mig att trampa till på gaspedalen i samma sekund som katten tog språnget.
Något som väntat på att bli... tillfredsställt?
Ja, kanske är Tillfredsställt rätt ord.

För samtidigt som jag chockas av att jag just dödat ett oskyldigt djur där i kvällens öde dunkel, så känner jag ett lugn och en förnöjsamhet. Jag känner mig för första gången fullkomlig som varelse.
För första gången har jag kontrollen över liv och död. Total kontroll. Man brukar säga Larger Than Life. Detta är bokstavligt talat Larger Than Life!
Jag har sträckt ut mitt finger, pekat, beslutat - du ska få leva, och du ska dö! En fantastisk känsla!
Och det hemska är att när jag i backspegeln ser katten ligga död med krossad ryggrad i vägdammet känner jag att det är en känsla som jag, när jag väl lärt känna den, inte vill vara utan. Jag vill göra det igen...

Men nej.
Givetvis körde jag inte över katten.
Jag såg den stå i vägkanten.
Jag såg den springa över vägen på säkert avstånd, 10 meter framför bilen.
Men tanken for genom mitt huvud. Tänk om...

Och då tänkte jag på min roll som filmare och historieberättare. Ska man berätta en historia måste man släppa fantasin lös. Man måste kunna sätta sig in i situationer och sinnesstämningar. Och då inte bara självupplevda och positiva. Ibland måste man våga tänka de där förbjudna tankarna. Passera de förbjudna gränserna. Göra de förbjudna sakerna - i fantasin.
Eller snarare: man är skyldig att göra det, att gräva i det svarta. Ut kommer det alltid på ett eller annat sätt.

För visst är det bättre att jag skrev om hur det var att köra över en katt...