Robert McKees seminarium

Kan man laga mat utan en kokbok? Klart man kan. Men det blir lite godare om man försöker hålla en någorlunda balans mellan ingredienserna, och det är alltid till glädje för dom som ska äta maten om beståndsdelarna korresponderar.

Ungefär på samma sätt ser jag på manusskrivande.

Jag är en ganska oerfaren manusförfattare, precis som att jag är en oerfaren kock. Om man står där med en hel butik potentiella ingredienser, hur sjutton ska jag kunna veta vad jag ska använda, och hur mycket, om jag inte har det i ryggmärgen?

Jag har köpt en hel drös manus-kokböcker i mina dagar. Man kan plocka lite här och lite där, så att det passar en själv.
Till exempel är jag mycket förtjust i Chris Voglers WRITERS JOURNEY, med en hjälte-resas tolv steg från start till mål (såg honom på filmhuset - mycket bra!).
Jag brukar bläddra i Syd Fields klassiska böcker för att få råd.


Men nu har jag fått en ny bibel: Robert McKees bok STORY.
Jag köpte den ett par månader innan jag mycket vältajmat fick möjlighet att gå på McKees seminarium (tack Timelock!). Jag har vetat att karln är den som dragit om kartan i Hollywoods dramaturgiska djungel, och mycket riktigt fick jag några sköna aha-upplevelser när jag bläddrade runt i boken.

Till saken hör att jag under ett drygt år jobbat med ett manus betitlat ACCIDENT MAN (se andra platser i bloggen). Manuset har svängt än hit och än dit i jakten på en stabil riktning. Tillsammans med Daniel och Rickard på prodbolaget RED BALLOON har jag sakta men säkert kunnat sålla bort det dåliga och renodlat det bra. Vi har hamnat på en stadig plattform.

Men ändå har där saknats nånting. Och det där NÅNTING är som bekant svårt att plocka fram när man inte vet vad det är. Men så kom då Robert McKee till Sverige...

Ibland brukar jag tycka att det är lite synd att man inte får gå om grundskolan i vuxen ålder. Inte för att det skulle vara kul, utan för att man skulle behövt det mått av insiktsfullhet man fått som vuxen. Man kan ta till sig fakta och inse att "ja, detta är faktiskt viktigt att jag kan".

Denna insiktsfullhet slog mig konstant i huvudet under de tre dagar som McKee höll sitt seminarium: "fan, detta är bra att kunna".
Att läsa en bok är en sak. Problemet är bara att alla ord tar ungefär lika mycket plats och har ungefär samma vikt och smak. Och är det 450 sidor är det lite knepigt att ta till sig ALLT.

Men nu, med McKee själv stående där framme, poängterandes olika saker och tydliggöra på ett oerhört välformulerat och utarbetat pedagogiskt sätt, så blev saker belysta på ett sätt som inte går att få i en bok. Det var bara att anteckna, och på så sätt få in det dubbelt: man tvingas tänka efter för att förstå och på så sätt kunna formulera det som man ska anteckna.

Observera att karln började seminariet med att poängtera att THIS IS A FORM, NOT A FORMULA. Man kan inte slaviskt följa hans ord, och per automatik ha ett perfekt manus. Karln jobbar som manusdoktor i Hollywood, men han har de facto aldrig fått ett manus filmat (hans egna ord).


Och med ett konkret och långt gånget jobb som ständig referns-punkt blev det ännu bättre. Varenda grej han pratade om kunde jag stämma av mot ACCIDENT MAN: tänker jag rätt? Tänker jag fel? Hur kan jag ändra det för att det ska funka?

VOICEOVER
Exempelvis har jag i ACCIDENT MANs inledning haft en voiceover-harang. Det var ju lite kul att sitta med just en VO på ett McKee-seminarium: i filmen ADAPTATION går ju huvudpersonen på en McKee-föreläsning, och där spyr McKee galla över att använda VO.
Så behöver jag säga att jag plötsligt fick insikten att skrota VOn? :)

STRUKTUR
Vidare säger McKee att man kan skita i treaktsstrukturen. Kör vad som känns bäst. Han är iofs fullt medveten om denna struktur, men det finns lika många filmer vars första plotpoint inte kommer förrän efter 30-40 minuter, eller för den delen redan efter 5 minuter. Och sen har ju varje subplot ofta egna plotpoints, vilket gör att en film kan innehålla uppemot 20 plotpoints.

KONFLIKT
Konflikt är såklart viktigt, och en nyckel till bra drama. Men jag har aldrig riktigt insett HUR viktigt det är, och hur mycket man egentligen ska ha det. Men faktum är att det ska vara konstanta konflikter, överallt, hela tiden!
Första dagen efter seminariet åkte jag hem och ritade upp tabeller på de olika relationerna/subplotsen som ACCIDENT MAN innehåller.
Vad man ska tänka på är att hela tiden alternera laddningen i en relation: gå från positiv till negativ till positiv till negativ. Varenda jäkla scen ska byta laddning - om en scen börjar positivt så FÅR den inte sluta positivt, då fyller den ingen funktion för dramat och kan lika gärna raderas.
Alltså: om en scen börjar positivt ska den vända nånstans och bli negativ. Huvudpersonen måste ALLTID ha det jobbigt! Livet ska vara en ständig kamp: när saker känns bra ska det skita sig. Men om nånting är jobbigt så måste han få en belöning genom att det fixar sig. Men observera - det fixar sig bara tillfälligt, för strax måste det bli ÄNNU värre.
Ur askan i elden...

DIALOG
Dialog är spännande! Ofta brukar folk hacka på dialogen i svenska filmer, med all rätta. Jag ska inte säga att jag "lärt mig hur man skriver dialog". Men tack vare herr McKee fick jag vissa hintar om hur man kan spicea upp det hela. Action/reaction-tricket...

Exempel 1: Säg att du har ett par, där den ena ska övertyga den andra om att de ska flytta ihop.
Då kan du låta Mannen säga "jag tycker vi ska flytta ihop i din lägenhet", och så svarar Kvinnan "ja, jag har också tänkt på det, det gör vi!"
Låter ju fint, men det blir en fullkomligt ointressant scen.

Exempel 2: samma upplägg som i den första, men nu ska vi försöka addera lite konflikt och känslor.
Man: "jag tycker att vi ska flytta ihop i din lägenhet"
Kvinna: "jag vet inte om jag har plats, mina garderober är redan överfulla, och var ska du ha din dator?"
Man "Okej... om du har så trångt så kanske det är dumt att jag har nånting här... jag kanske ska ta med mig min tandborste när jag går..."
Kvinnan: (funderar en sekund) "Okej då, jag kan nog flytta lite grejer så du får plats".

Ingen mästardialog. Men plötsligt kan man bakom ytan utläsa riktigt människor med äkta känslor och reaktioner: kvinnan känner tvekan, men har känslor för mannen då hon inte vill såra honom, så hon försöker linda in sin ambivalens. Mannen å sin sida vill väl, men är kanske lite för eager och gåpåig, och vill sen försöka dölja sin besvikelse genom att spela hårdhudad.
Alltsammans högst mänskliga reaktioner. Och vi når samma mål genom en betydligt intressantare "resa".

Många människor är väldigt negativa till konstnärliga receptböcker: "jag klarar mig alldeles utmärkt utan att nån ska tala om för mig hur jag ska utföra mitt värv".
Jag är delvis böjd att hålla med. De flesta (som har drivkraften att tex skriva manus) har ofta en omedveten känsla för dramaturgi. De vet exemplevis att det bör hända nåt dramatiskt med jämna mellanrum, annars tröttnar publiken.

Men när man startar med ett vitt papper så är det alltid skönt att hänga upp sin idé på nånting som testats och visat sig fungera. Faktum är: ska man skriva ett långfilmsmanus kan man inte bara köra på med det vita papperet och spridda uppslag som virvlar runt i huvudet som enda utgångspunkt. Man måste få en struktur på sin historia. Börja med de grova penseldragen och successivt zooma in på detaljerna.
Man bör ha en snitslad bana som man ska följa. Det finns så otroligt många vägar man kan följa, så man bör fundera på vart man ska gå. Och framför allt: man bör veta sitt mål.
Om man har ett kärlekspar så kan man antingen låta dom separera (negativt), eller gifta sig (positivt). Detta bör man ha tänkt ut innan man börjar - man kan ju inte bara skriva på och säga "well, jag får se om dom ska separera eller gifta sig i slutet". Det är två vitt skilda filmer.

Jag tycker det är nyttigt och jättespännande med uttänkta manusskrivar-formler - om man bara ser till att närma sig dom med viss skepsis. Det finns oändligt många manusskrivar-böcker, och det mesta är bara blaj eller egna ord på andras tankar.
Men hittar jag nån som tänker på ett sätt som passar mina behov, då blir jag en lite gladare och lite bättre yrkesman.
Och McKee gjorde mig till just det: en lite gladare och bättre yrkesman!