Men lik förbannat sitter man där med en ännu bättre version bara månader senare. Nu har jag dunkat mig för bröstet så många gånger om ACCIDENT MANS framsteg, att jag börjar tröttna.
Nu får det vara bra.
Jag orkar inte snacka för manuset mer - nu är det dags att det snackar för sig själv.
Jag kan bara konstatera att tre dagar med Robert McKee gav mig en enorm boost som manusförfattare. Och denna boost har nog satt sina spår i ACCIDENT MAN.
Det är ju svårt att se objektivt på sin egen bebis.
Men jag vet att ingen version har varit lika väl sammanhållen - sista scenen har stark resonans från filmens teman och tidigare scener.
Och jag vet också att denna version bräcker de tidigare vad gäller momentum och konflikter: huvudpersonen springer konstant med huvudet i väggen.
Constantly raising the stakes!
Och historien kommer nu också att fylla biopublikens alla tänkbara förväntningar på en film med titeln Accident Man...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar