Oskyldigt dömd i TV4

Hade onöjet att se ett avsnitt av TV4s dramaserie OSKYLDIGT DÖMD ikväll.

Låt mig börja med att ställa en fråga - vad är motsatsen till dramatik? Jag vet inte, men om svaret skulle vara en tvserie så skulle det vara OSKYLDIGT DÖMD. För det var så långt ifrån dramatik man kan komma under 45 minuters tid.

Det var länge sen jag hade så tråkigt när jag tittade på tv! Veckans avsnitt handlade om en invandrare som blivit - ja just det - oskyldigt dömd för en svår misshandel av en annan invandrare. Det visade sig vara en svensk taxichaffis som passade på att spöa skiten ur killen när den oskyldige flydde med en kompis. Chaffisen gick fri trots att det var ett torg fullt med vittnen runt händelsen...

Några ord som dyker upp i huvudet är förutsägbar, ologisk och långtråkig.

Att man förstod att Persbrandt skulle klara biffen redan innan presentatören var klar med sin påa var givet. Men kunde de inte försökt göra intrigen lite mer ambitiös. Nu gör egentligen Blomqvistarna inte mycket mer än kollar en pärm hos polisen för att hitta ett undangömt vittne (som ett tag blir skrämd av en skum polis innan hon förstår sin moraliska skyldighet predikad av Persbrandt), och så är saken klar.

Detektivhistorien är sålunda så långt ifrån intrikat man kan komma. Persbrandt själv gör ingenting förutom att knulla TV4-profilen Tilde de Paula medan hans fyra hjälpredor sköter markservicen, som består av att sitta i en soffa och bläddra i papper.

Det finns ju en del ingredienser som man kunde ha gjort kul tv av: en superbrutal misshandel (neddestillerad till EN magspark i slowmotion innan förtexterna), invandrarkillar i gettomiljö (som nu representeras av en dörr till en träningsanläggning), fängelsemiljö (representeras av ett titthål till en cell, en kal korridor samt en mur med taggtråd). Så det blev bara en tummetott kvar av den granna vanten.

Persbrandts karaktär är ett kapitel för sig.
Han gör ingenting. Verkligen ingenting. Mer än att ha nån gruff med en justitieministerkandidat som han hatar sen förr. Som han såklart "vinner" över på slutet genom att frikänna den oskyldigt dömde.
Denne Markus Haglund, som han heter här, är nån sorts mix av Leif GW Persson och Russell Crowes karaktär i BEAUTIFUL MIND med Ramones-tshirt och fulbruna och hippt ohippa brillor. Han mumlar, står som en efterbliven, himlar med ögonen åt motståndarnas plumpheter. Och är jättecharmig, så där Persbrandt-charmig så att han som sagt får sätta på hälften så gamla Tilde de Paula. Trovärdigt? Ja, möjligen i en skrivbordskonstruktion.

Nä, fy 17 vilken smörja.
Odramatiskt skriven.
Oinspirerat regisserad.
Ännu en serie som återigen visar att vi i Sverige INTE KAN GÖRA SPÄNNANDE TV!