Bra actionscen

En cool actionscen inspirerad av 70-tals-exploitation! Riktigt tight klippt, en hel del inspirerande infall. Kanske lite för mycket glimt i ögat från skådisarna bitvis, men i det stora hela en fröjd för en actionälskare!

Robert McKee seminarium

Ja! Vad kul!

Nu är den bokad, en plats på Robert McKees manus-seminarium, 7-9 november i Sollentuna.

Robert McKee är den idag klarast lysande stjärnan på det oändliga rymd som manusförfattandets mysterier är. Hur mycket man än anser sig tro man behärskar, så finns det alltid en sak till att lära sig.

McKee har skrivit den fantastiska boken STORY, där han dissekerar filmmanusförfattandes alla tänkbara beståndsdelar och aspekter.
I mitt arbetande med ännu en rewrite av ACCIDENT MAN öppnade han ögonen på mig vad gäller vikten av en tydlig INCITING INCIDENT (ungefär "igångsättande händelse"), dvs en händelse som bör infinna sig mitt i akt 1, nånstans inom storyns först 25%.
Som McKee skriver: "The Inciting Incident radically upsets the balance of forces in the protagonists life" ... "In Hollywood jargon, the central plots Inciting Incident is the big hook... Hunger for the answer to the major dramatic conflict grips the audience's interest, holding it to the last act's climax".
Det vill säga, den dramatiska kurva som the Inciting Incident sätter igång når sitt mål först i filmens klimax.

Efter att ha läst och grunnat på detta, så gjorde jag så att jag flyttade den händelse som jag hela tiden hade haft liggande som Plot point 1 (ca sid 25) och gjorde om den till Inciting Incident (sid 12). Och plötsligt fick min historia ett mycket bättre driv, då den "kom till skott" tidigare.
Visst, jag fick hitta på en ny storyvändande Plot point 1, men det gick bra.

Så här kommer seminariedagarna ungefär att se ut:

Första dagen
• Författaren och konsten att berätta en historia
• Varför den klassiska berättelsen varit på tillbakagång i nutida film, tv, teater och litteratur
• Berättelsens form: mening, substans, begränsningar och inspiration
• Berättelsens genre och struktur, avvägningen mellan rollfigurer och storyform
• Berättelsens grundidé, motidé och kontrollerande idé
• Storystruktur och begreppen beat, scen, sekvens, akt, story
• Hur man kartlägger storyns värld: klassisk uppbyggnad, minimalistiskt berättande samt icke-linjärt berättande

Andra dagen
• Hur man gestaltar en akt: storyns ramverk
• Den första stora vändpunkten
• Scenuppbyggnad: vändpunkter, emotionell dynamik, anslag och verkan samt valets natur
• Att ordna och sammanlänka scener
• Exposition: de olika sätten att dramatisera karaktärerna, placera berättelsen, och använda bakgrundshistorier
• Principerna kring antagonisten
• Kris, klimax och upplösning

Tredje dagen
• Hur man smälter samman berättelsens skilda element
• Principerna kring karaktärers dimensioner och framtoning
• Texten: beskrivningar, dialog och det poetiska
• Genrer som strukturellt stöd
• Att transkibera böcker till film
• Scenanalys: text och undertext: dialog gentemot agerandet
• Författarens metoder: att arbeta från insidan och utåt, den kreativa processen från första inspiration till slutgiltigt manus
• Hur allting fungerar: Principerna applicerad i en sex timmar lång scen-för-scen-analys av filmen Casablanca

McKee förekommer såklart en hel del på Youtube.
Här är ett klipp där han pratar om lite grundförutsättningar för manusskrivande:



Här ett klipp om THE SETTING:



Ett klipp om STORY DESIGN:

Facebook-helvetet

Som jag nämnt tidigare så gick jag ur Facebook-helvetet efter att ha blivit totalt sönderstressad av skiten för närmare ett år sen.

Nu har jag fått indikationer från några olika håll att det kan vara bra att kanske börja umgås igen på denna virtuella ungdomsgård för alla åldrar.

Sagt och gjort. Eftersom man i verkligheten inte kan avregistrera sig från Facebook så var det bara att knappa in User och Lösenord igen, and hit ENTER.

Men helvete - det har bara blivit värre!
Jag hann knappt komma in på min personliga sida förrän jag bombaderades av vänansökningar och vampyrbett och upplysningar om vad olika vänner sagt till varann (alltså inte sagt till mig, jag blev upplyst om andra människors konversationer) och tips om tävlingar och grupper och fan och hans moster.
Det tog inte mer än nån timme, så började det dimpa ner meddelanden i min mailbox från facebook-"vänner" som ville mig nåt.
Skiten svämmar över åt alla håll och kanter.

Men det värsta är inte den tsunami av pseudoinfo som vräker över mig.
Det värsta var att jag BÖRJADE BRY MIG. Jag klickade på länkar, och började kolla in vänners sidor, läste allehanda inlägg och meddelanden.
Och då kom jag på varför jag slutade förra gången: jag kan inte spendera två timmar av min dag på Facebook. Det går liksom inte att motivera för sig själv.

Två timmars Youtube-filmtittande går att motivera.
Två timmars porrsurfande går att motivera.
Två timmars flängande på Facebook går INTE att motivera.

Så jag loggade ut.
Och nu tror jag att jag kommer att förbli utloggad.

Och vi blir tyngdlösa...

Ett av de mer ambitiösa independentfilmprojekt jag känner till - och som jag dessutom varit personligt delaktig i - måste vara episodfilm-projektet OCH VI BLIR TYNGDLÖSA.

Upprinnelsen var ett spörsmål 2001 från filmaren Henric Möller om att försöka samla den spretiga samlingen nollbudgetregissörer som härjade på NOLLBUDGETFESTIVALENS hemsida under ett paraply - dvs en samlingfilm.

Temat blev "vad skulle du göra om du visste att världen bara var minuter från total utplåning".

De medverkande var Mats Lundell / Video Direct / Johannes Pinter (som hette Runeborg i efternamn at the time) / Anneli Engström / Micke Engström / Shahriyar Latifzadeh / fRa-film / Karin Hagen / Rune Brixelius / bröderna Hilding / Peter Lundin / Tom Hell / Njuta Films / Mystomtarna / Malga Kubiak / Henrik Möller / Pontus Lundkvist / Nicole Paglia

Resultatet blev... well, hur ska man beskriva det?... spretigt.
Men väldigt underhållande.
Och definitivt så långt ifrån mainstream man bara kan komma.

Läs omdömen om filmen , en aktivitetslogg och storyn om filmen.

Nu har en av de inblandade, fRa-film (som också gjorde den samlande ramhistorien och komponerade musik till många av filmerna) lagt upp hela rullen på nätet. Ett bra initiativ!
Check it out!

manus: 20 master plots

När man fått en idé till en bra historia, och sitter där med det blanka papperet, så händer det ibland att man inte riktigt vet vart man ska gå härnäst.
Då önskar man att det fanns ett facit nånstans som man kunde tjuvtitta i.

Nu finns det ju inga såna facit. Men Ronald Tobias bok "20 Master Plots (And How to Build Them)" är såpass nära man kan komma.

I den boken betar Tobias helt enkelt av de 20 vanligaste grundintrigerna, som äventyr-, hämnd-, kärlek-, underdog- eller offerhistorier.
Han tar upp alla de element som respektive historia behöver för att fungera.
Det finns en hemsida dedikerad Tobias arbete, och där kan man ta del av en summering av det. Du hittar hemsidan här.

Under punkt 7, "Riddle", kan man läsa att:

(p. 113) "Your mystery should have at its heart a paradox that begs asolution. The plot itself is physical, because it focuses on events (who, what, where, when, and why) that must be evaluated and interpreted (the same as the riddle must be interpreted). Things are not what they seem on the surface. Clues lie within the words. The answer is not obvious (which wouldn't satisfy), but the answer _is_ there. And in the best tradition of the mystery, the answer is in plain view."

Längre ner på samma punkt räknas tre faser upp:
Phase one -- introduce the problem, the riddle. Who is the victim? What is the crime? Who is the protagonist that will try to solve the crime? Who are the major players? In general, pose the question--Who Killed Cock Robin?

Phase two--specifics! as good bloodhounds, let us sniff at the clues, and follow paths...camouflage information and let the readers read rightpast those critical clues. Action, lights, cameras...keep us squinting, keep us blinking, and make us wonder just who really is telling the truth.

Phase three--solve the riddle. Confrontation and chase. Maybe a mobscene, with your very own detective first making us think it was the butler, then the maid, then the victim...and the son of the victim really did it, didn't you, Alfred? Who would ever have suspected that you had come back after twenty years in the sewers? Don't forget that somewhere in this scene we need to find out that one piece of the puzzle is upside down or backwards, the key to understanding the whole deadly picture...


Under punkt 14, "Love", kan man läsa:

(p. 168) "...Since we know conflict is fundamental to fiction, we also know 'Boy Meets Girl' isn't enough. It must be 'Boy Meets Girl, But...'The story hinges on the 'But...' These are the obstacles to love that keep the lovers from consummating their affair."
"Sometimes the lovers are within what we might call social normals, but situations arise that aren't conducive to love, and people won't condone it. Unlike the lovers in forbidden love, who usually pay for their 'folly' with their lives, these lovers have decent chance of overcoming the obstacles that make their affair such rough sailing."
Obstacles include confusion, misunderstanding, mistaken identities, gimmicks (one of us is a Ghost!), madness...even the size of certain organs (noses, for example).


Under punkt 9, "Underdog", läser man bland annat:

(p. 131) "The underdog plot is a form of rivalry plot...in the underdog plot, the strengths aren't equally matched. The protagonist is at a disadvantage and is faced with overwhelming odds."

"This plot is near and dear to our hearts because it represents the ability of the one over the many, the small over the large, the weak over the powerful, the 'stupid' over the 'smart.'"

"If you want your reader to feel empathy for your protagonist, make sure that her emotional and/or intellectual plane is equal to or lower than the reader's. ..."

Okej. Jag vet inte hur det är med dig som läser detta, men jag tycker det är häftigt att så konkret få veta vilka byggstenar jag ska använda mig av när jag ska bygga mitt manus som ska bli tex en hämndhistoria eller en offerhistoria.
För vissa kan detta te sig självklart. Och när man läser dessa punkter så ÄR det ju inga konstiga saker.
Det är bara det att när man sitter där mitt i röran av miljoner möjligheter, så är det svårt att se de där självklara sakerna. Och då är det bra att ha en fusklapp som man kan snegla på ibland.

Jag kommer garanterat plocka fram boken med jämna mellanrum för att se att jag inte missat nåt väsentligt.

Finska nazizombies

Hupp!

Vad händer egentligen - har de nordiska filmproducenterna fått kollektiv nazi-zombie-feber???

Efter att ha skrivit om norska nazizombies, så hittade jag finska nazizombies!

Titeln är STONES WAR, den är skriven och regisserad av finnen Marko Mäkilaakso. Man kan läsa om filmen:
"In the frozen arctic forests, Captain Martin Stone is leading a finely-trained, elite platoon of American and Finnish soldiers as they attack an enemy bunker. Underestimating the enemy's strength, they are quickly beaten back into the forest. As they try to regroup, they are suddenly attacked by the same soldiers they had just killed a few minutes earlier. Forced to flee deeper into Russian territory, they discover one of the most terrifying secrets of World War II and realize they have woken a far more deadly enemy. Death is no longer the final frontier."

Jadå, jag vill se denna film också! Den har finsk biopremiär i december 2008.

Här en trailer (som mer har formen av en 2,15 minuter lång teaser):

Norsk horror

Vad är det med norrmännen och skräck? Dom har börjat fatta hela grejen - det ska vara både over the top och snyggt gjort.

Först teenslasherfranchiset KALLT BYTE (FRITT VILT) 1 och 2 (där tvåan iofs är regisserad av en svensk, Mats Stenberg).

Och nu zombiefesten DÖD SNÖ. Om den står det att läsa:
"A group of eight friends drives to a cabin in northern Norway where German troops where slaughtered by angry locals living there in 1945. Now the undead zombie Nazi soldiers feast on whoever comes there way. "

Jag vill se DÖD SNÖ nu!

Här trailer för DÖD SNÖ:



Och här trailer för KALLT BYTE 2:

Oskyldigt dömd i TV4

Hade onöjet att se ett avsnitt av TV4s dramaserie OSKYLDIGT DÖMD ikväll.

Låt mig börja med att ställa en fråga - vad är motsatsen till dramatik? Jag vet inte, men om svaret skulle vara en tvserie så skulle det vara OSKYLDIGT DÖMD. För det var så långt ifrån dramatik man kan komma under 45 minuters tid.

Det var länge sen jag hade så tråkigt när jag tittade på tv! Veckans avsnitt handlade om en invandrare som blivit - ja just det - oskyldigt dömd för en svår misshandel av en annan invandrare. Det visade sig vara en svensk taxichaffis som passade på att spöa skiten ur killen när den oskyldige flydde med en kompis. Chaffisen gick fri trots att det var ett torg fullt med vittnen runt händelsen...

Några ord som dyker upp i huvudet är förutsägbar, ologisk och långtråkig.

Att man förstod att Persbrandt skulle klara biffen redan innan presentatören var klar med sin påa var givet. Men kunde de inte försökt göra intrigen lite mer ambitiös. Nu gör egentligen Blomqvistarna inte mycket mer än kollar en pärm hos polisen för att hitta ett undangömt vittne (som ett tag blir skrämd av en skum polis innan hon förstår sin moraliska skyldighet predikad av Persbrandt), och så är saken klar.

Detektivhistorien är sålunda så långt ifrån intrikat man kan komma. Persbrandt själv gör ingenting förutom att knulla TV4-profilen Tilde de Paula medan hans fyra hjälpredor sköter markservicen, som består av att sitta i en soffa och bläddra i papper.

Det finns ju en del ingredienser som man kunde ha gjort kul tv av: en superbrutal misshandel (neddestillerad till EN magspark i slowmotion innan förtexterna), invandrarkillar i gettomiljö (som nu representeras av en dörr till en träningsanläggning), fängelsemiljö (representeras av ett titthål till en cell, en kal korridor samt en mur med taggtråd). Så det blev bara en tummetott kvar av den granna vanten.

Persbrandts karaktär är ett kapitel för sig.
Han gör ingenting. Verkligen ingenting. Mer än att ha nån gruff med en justitieministerkandidat som han hatar sen förr. Som han såklart "vinner" över på slutet genom att frikänna den oskyldigt dömde.
Denne Markus Haglund, som han heter här, är nån sorts mix av Leif GW Persson och Russell Crowes karaktär i BEAUTIFUL MIND med Ramones-tshirt och fulbruna och hippt ohippa brillor. Han mumlar, står som en efterbliven, himlar med ögonen åt motståndarnas plumpheter. Och är jättecharmig, så där Persbrandt-charmig så att han som sagt får sätta på hälften så gamla Tilde de Paula. Trovärdigt? Ja, möjligen i en skrivbordskonstruktion.

Nä, fy 17 vilken smörja.
Odramatiskt skriven.
Oinspirerat regisserad.
Ännu en serie som återigen visar att vi i Sverige INTE KAN GÖRA SPÄNNANDE TV!