K+D=sant

Att det ska vara så svårt!

Eller: att man ska göra det så svårt för sig!

Nu har jag fastnat i manuspetandet igen. Eller, jag har inte fastnat men väl börjat om från början igen (i huvudet that is, själva skrivandet rullar på, jag vill inte bli stående på samma fläck).

Det är mina karaktärer jag snubblat på. Från att ha skrivit dem rakt upp och ner börjar jag mer och mer känna ett behov att ge dem liv och modellera dem i kött och blod. Och det är faen inte lätt. Jag skulle kunna låta dem vara som jag skrivit dem, det känns helt okej och flyter bra. Men de är för lika. De är som tvillingar allihop, med samma pappa (jag). Och folk vill se skillnader.

När jag utgår från historien och karaktärernas utgångsläge och vart de transporterar sig, så börjar jag hitta en ingång i en fördjupning. Och det är spännande. På samma sätt som det är spännande att på ett kreativt sätt tänka på sina vänner och bekanta och försöka sätta fingret på hur de är, hur de beter sig, hur de pratar, hur de behandlar folk och fä. Det är inte alltid 100% angenäma drag de har, mina vänner, men det är det som är spännande. De har sina egenheter, såsom solen har sina mörka fläckar. Mer sånt tror jag blir bra. Mer mörka fläckar och skavanker.
Då blir det kött och blod och själ.
Då klingar det inte falskt.

Sen ska det in i dialogen också. Men kan man bara se hur de ser ut och uppför sig, så kommer nog sättet att prata också.

Jodå.
Karaktärer. Och dialog.
Hamnar bara de grejerna på plats så ska nog den där sanna känslan infinna sig till slut.

jogging först, långfilm sen

Läste en intervjubok där 20 olika långfilmsregissörer pratar om sin debutfilm.

Kevin Smith pratar underhållande om CLERKS, och konstaterar att han gick upp kanske 15 kilo under den inspelningen. Och så nämner han att Steven Spielberg brukar hårdträna innan han går på en inspelning just för att undvika att blobba till sig.

Jag gick upp kanske 5 kilo under SLEEPWALKER. Och fick en aha-upplevelse av Smiths snack. Det är uppenbarligen en naturlag att man lägger på sig vid inspelning. Lika bra att förlika sig med tanken, eller ge sig faen på att gå ner 5 kilo innan inspelnings-start.
Det är möjligt att det krävs rutin och struktur a la Spielberg för att kunna vara avslappnad nog att få tid att träna. För jag kan inte minnas nåt annat än att träning inte hade nån plats i mitt schema innan och under shooting.

Hemligheten kanske är att försöka gå ner 10 kilo redan nu.
Yes.
Jag startar imorgon...

Collateral - shit alltså!

Shit, jag såg Michael Manns COLLATERAL igår.

Jag älskar Manns filmer, han är King King på att göra film om män som agerar som män vill vara.

Men COLLATERAL... Shit alltså! Jag vill göra en COLLATERAL! Den innehåller så många ingredienser som jag gillar med film och som jag vill ha med i mina filmer.
Jag är pissed över att jag inte kom på idén själv.

Två män i en taxi.
Den ene till synes sympatisk men kallhamrad yrkesmördare med en bunt mord på agendan.
Den andre en sjysst, desillusionerad och högst mänsklig taxichaufför som lever med en livslögn, och som tvingas att kamma till sig för att inte bokstavligt talat dö.

Smart, insiktsfull dialog.
Kanonskådis-prestationer.
En skön, (mar)drömsk atmosfär.
Visuellt tunggung.
Action och våld.

Undrar om Manns advokater skulle knacka på dörren om man hade premiär på en film om två män i en taxi som ger sig ut i den svenska storstadsnatten för att göra upp med det svenska samhället?...

att köra över en katt

Jag körde över en katt i går kväll.

Hade varit med familjen hos goda vänner i deras sommarstuga.
Kväll. På väg hem. Familjen sov över där, så jag var ensam i bilen.

Plötsligt, när jag kör på landsvägen, ser jag en katt stå i gräset vid vägkanten. Den tittar på mig, som om den beräknar hur lång tid den har på sig innan bilen kommer fram.
När jag är bara två meter från katten så beslutar den sig för att försöka hinna över. Jag kör långsamt, kanske 25 km i timmen.
Men när katten tar språnget är det något som får mig att trycka till lite på gaspedalen. Bara ett litet tryck.

Bilen träffar katten med högerhjulet rakt över ryggen. Givetvis känns det ingenting, eftersom katten är liten och mjuk och bilen stor och tung. Men jag är väldigt medveten om det exakta ögonblicket när katten blir överkörd. Jag blir alldeles kall. Chockad.

Men samtidigt är det Något djupt därnere i mörkret som plötsligt rör på sig. Något som i hela mitt liv legat och lurat, hungrigt, väntande på att bli matat. Samma Något som fick mig att trampa till på gaspedalen i samma sekund som katten tog språnget.
Något som väntat på att bli... tillfredsställt?
Ja, kanske är Tillfredsställt rätt ord.

För samtidigt som jag chockas av att jag just dödat ett oskyldigt djur där i kvällens öde dunkel, så känner jag ett lugn och en förnöjsamhet. Jag känner mig för första gången fullkomlig som varelse.
För första gången har jag kontrollen över liv och död. Total kontroll. Man brukar säga Larger Than Life. Detta är bokstavligt talat Larger Than Life!
Jag har sträckt ut mitt finger, pekat, beslutat - du ska få leva, och du ska dö! En fantastisk känsla!
Och det hemska är att när jag i backspegeln ser katten ligga död med krossad ryggrad i vägdammet känner jag att det är en känsla som jag, när jag väl lärt känna den, inte vill vara utan. Jag vill göra det igen...

Men nej.
Givetvis körde jag inte över katten.
Jag såg den stå i vägkanten.
Jag såg den springa över vägen på säkert avstånd, 10 meter framför bilen.
Men tanken for genom mitt huvud. Tänk om...

Och då tänkte jag på min roll som filmare och historieberättare. Ska man berätta en historia måste man släppa fantasin lös. Man måste kunna sätta sig in i situationer och sinnesstämningar. Och då inte bara självupplevda och positiva. Ibland måste man våga tänka de där förbjudna tankarna. Passera de förbjudna gränserna. Göra de förbjudna sakerna - i fantasin.
Eller snarare: man är skyldig att göra det, att gräva i det svarta. Ut kommer det alltid på ett eller annat sätt.

För visst är det bättre att jag skrev om hur det var att köra över en katt...

Världarnas krig

Har alltid varit förtjust i Steven Spielbergs rullar. Favoriterna är väl bland andra Indiana Jones, Hajen, Duellen, Minority report. Hm, nån mer?... Ja, det mest är väl bra på en skala.
Och så kommer Världarnas krig...

Jag såg karln livs levande i april 2004 när jag var i Hollywood och stod och hängde på Fox-området. Det blev ingen lång konversation om man säger så. Han kom åkande i en bil, stannade till för att slussas genom deras ingång, och så försvann han. En livs levande legend, bara så där.
Larger than life.
Häftigt!

Men vad hände med Världarnas krig? Från att ha varit en regissör som engagerar som faen gör han plötsligt en film som bara glider av en som tvål.

Förvisso hänger man med bra. Det finns några riktigt starka scener. Identifikationen är det inget fel på.
Men vad hände med dramaturgin?
1) UFOn gör entre och har ihjäl halva befolkningen
2) UFOn dör av sig själva och resten av befolkningen kan återgå till sina liv
3) The end.
Va fan?!...

Nä, en stor besvikelse. Jag lägger stort hopp till Indy 4. Annars vete 17, OS-bombningarna tror jag inte blir nå underhållande.

Får lyssna igenom Orson Welles radio-version av WOTW. Karln visste hur man skapade dramatik. Och utan bilder.

call me back sometime... anytime...

Ibland får man dåligt samvete.

En av de saker som ger en det sämsta samvetet är när man har ett telefonsamtal eller på annat sätt en kontakt som hänger i luften.

Exempel 1: Jag har en god vän, en fotograf, som jag har pratat med om att ta en lunch. Jag ringde först. Han tycket det lät som en mycket bra idé. Sen när han SMSade mig, så svarade jag inte för att jag skulle se hur min tid ser ut. Sen ringde han på mitt mobilsvar - och jag ringde inte upp efter det heller. Och nu har det dragit ut på tiden såpass att jag inte vågar ringa för att allt känns så pinsamt.

Exempel 2: En väldigt god amatörfilm-kollega/vän (han känner nog igen sig om han läser detta) skickade över en DVD på sin samling av rullar, inkl lite nya grejer. Han tyckte i all anspråkslöshet att det vore kul om jag kollade på DVDn och gav lite feedback. Jag sa givetvis att "ja, jättekul, jag kollar och återkommer snart". Det var ett år sedan. Och har jag återkommit? Nej!

Skitpinsamt!

Mitt nästa nyårslöfte får bli att jag ska upprätthålla de kontakter som ömsesidigt startats! Eller så får jag ge fan i att upprätta en kontakt.

huvudtemat - ett mer sammanhållet manus

Hälsade på Johan Brännström i veckan, min gode vän och tillika manusguru, i hans hem i Katrineholm. Vi diskuterade ditten och datten över ett glas vin, och kom in på ämnet film - hur 1000 vi nu kunde hamna där:)

Nåja. Manus var en naturlig grej att samtala kring, och han tog upp en mycket intressant beståndsdel som han just adderat till sin manuskurs han håller på internet: (www.filmmanusskolan.com).
Vi talade om en films HUVUDTEMA.
Huvudtemat till en film är något som är det mest naturliga i världen om man tänker på det, och något absolut livsviktigt om man vill göra en film som står stark i flödet av medioker smörja. Gör man det riktigt seriöst och ingående så ska detta huvudtema genomsyra om inte varje scen så varje sekvens. Huvudtemat ska speglas i varje karaktärs varande.

Vi pratade lite om mitt manus SPAMs huvudtema. Och kom fram till att den handlar om kommunikation, och framför allt om svårigheten folk har att kommunicera med varandra och med andra.
Otroligt spännande. Plötsligt kändes det som om jag öppnade en ny dörr, att min idé och min nyfunna kall, manusskrivandet, fick ytterligare en dimension.
Men fan vad jobbigt! Nu måste jag tänka om kring mina första 30 sidor, skriva om dem igen! Och tänka om kring min outline på storyn. För allt (eller så mycket det går) måste innehålla detta mitt nypåfunna huvudtema.

Jag är så jäkla glad. Jag som manusförfattare blev idag ett snäpp bättre! Det är fan inte varje dag man kan säga det, men idag kan jag det:

IDAG BLEV JAG ETT SNÄPP BÄTTRE! Jag kommer sova gott inatt.

Familjen är bra och sommaren är skön!

Ville bara säga det.

Sommaren ÄR skön!

Har semester.
Kommer att åka till Kolmården med familjen (hustru Anna, sonen Hugo och dotter Maja) och bli där två dagar med övernattning i en rätt häftig (och häftigt dyr) stuga på ett område med många coola sommarbegivenheter. Kolmården i sig självt är kanske inte det allra roligaste man kunde göra (kolla in just premiärade SIN CITY skulle t.ex. vara mycket roligare), men att umgås med familjen är en syssla som jag inte skulle byta bort mot nånting.

Familjen är bra.

Ville bara säga det.

Frågan är hur det skulle gå om jag fick ett av de regijobb jag då och då auditionar för over there i Hollywood. Shit, att vara hemifrån skulle bli lika delar ångest (för att jag saknar familjen) och total lycka (well, vad skulle vem som helst säga om att få regissera film i Hollywood?!)

Så sommaren är skön.
Och familjen är bra.
Nej, den är bäst.
Kanske inte alltid.
Men oftast.

Over and out...

skrivande - ett himmelskt helvete

Så har Johannes Pinter blivit med Blog.

Känns som det passar utmärkt att mitt första inlägg handlar om skrivandets våndor, nu när jag precis kommit igång med mitt långfilmsmanusskrivande på allvar.
Tidigare har jag bara skrivit kortfilmsmanus. Okej, ett ganska ordentligt antal, och i mina egna ögon rätt bra manus också. Dessa har sedan filmatiserats, givetvis med mig själv i registolen.

Men nu har jag som sagt kommit igång med ett långfilmsmanus. Titeln är SPAM, och är en historia inspirerad av de asiatiska goth-spök-skräckisarna. Vi får se var det hamnar. Såklart är mitt mål den vita duken. 30 sidor är skrivna och bearbetade. Det börjar se ut som en effektiv och väloljad första akt. Skrivandet kommer att fortgå med ett FADE OUT i mitten av augusti. Min manager i Hollywood, Linne Radmin, är väldigt intresserad av hur det går, så jag ska efter sista punkten göra en översättning till engelska.

Jag kommer att inte så kontinuerligt (men ändå) uppdatera denna blog. Förhoppningsvis kanske någon med filmambitioner kan lära eller inspireras av min text.

To be continued...