reflektion: Om Gud Vill

Jag har gått och sneglat på Amir Chamdins långfilmsdebut OM GUD VILL ett par år.

Jag gillar mycket av det han gör i musikvideoväg, och även bland hans reklamfilmer finns guldkorn.
Jag är dessutom väldigt förtjust i filmer skjutna i svartvitt, det är nånting med nakenheten och kontrastverkan mellan mörker och ljus som är spännande.
Men nånstans har jag dragit på att stoppa filmen i DVDn, det kan vara den pretentiösa titeln, eller att regissören har castat sig själv som leading man i en kärleksfilm.

Nu fick jag till slut sett filmen. And I didn't like it at all!

Innan jag går vidare vill jag varna att det kommer att finnas lite SPOILERS i denna text. Ska du se OM GUD VILL med orört sinne ska du sluta läsa nu!

Det är som sagt en kärleksfilm, och utspelar sig under den stekheta sommaren 1975. Invandraren Juan jobbar dubbla skift för att tjäna ihop med stålar i väntan på att hans fruga ska komma till Sverige. Av en händelse träffar han den finska sångerskan Juli (Nina Persson från popgruppen Cardigans), och det blir några omtumlande nätter av umgänge innan Juans fru anländer och Juan och Julis umgänge avslutas.

Först vill jag säga att Crille Forsbergs svartvita foto är utsökt (som vanligt). Och Amir Chamdin är överraskande bra i huvudrollen. Han är snygg på ett ful-coolt sätt.

Men sen radas problemen upp. Och de har alla sin gemensamma brytpunkt i att Chamdin har velat göra en fransk nya vågen-film.

För alla som inte är så hemma på den franska nya vågen som filmstil (jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag bara har halvkoll själv, och jag har bara sett en handfull filmer) så var det en filmform som föddes i Frankrike under 60-talet av ett gäng filmintellektuella som reaktion på de tidigare franska filmerna som ansågs dammiga och tungfotade med förstockade ideer. Auteur-teorin föddes där en film ansågs sprungen ur regissörens huvud, och bara han var upphovsman. Nu tog man en kamera, drog ut på stan och in i vänners lägenheter och improviserade kring en idé, och man sket i alla filmkonventioner och jumpcuttade, hoppade över 180-linjen, sket i dramaturgiskt berättande och andra knasigheter. De främsta företrädarna var Truffaut, Godard och Rohmer.

Ok, tillbaka till OM GUD VILL. Chamdin har alltså velat göra en nya vågen-rulle.
Filmen har egentligen ingen story som leder från A till B, vilket gör att man tappar intresse för vart den är på väg. Kärlekshistorien mellan Juan och Juli (ojdå, deras namnkombi liknar nästan titeln på den klassiska new wave-filmen JULES OCH JIM - kul...) är i sig inte intressant nog då man inte fattar varför de överhuvudtaget dras till varann. De har ingen gemensam udda gen som gör att de hör ihop mot resten. De saknar inte "någon" som gör att de desperat söker efter en partner.

Den snurrar iväg i konstiga improvisationsutvik. Inte mindre än tre gånger berättar de för varandra om drömmar eller fantasier som de haft ("jag sam tillsammans med en vit tiger, och den hade SÅNA HÄR stora öron, vad tror du det betyder?"...), ackompanjerade av stumma klippmontage och improvisationsmusik, och kyska promenader i stad och skog (?).

Dialogen... Oj, kan man kalla den dialog? PRATET som de har mellan varann är bland det träigaste, mest obegåvade och endimensionella jag hört under alla mina år. Det ska vara "autentiskt" och "sant" och kännas "oskrivet", men det blir bara krystat, pretentiöst BLAJ!

Problemet att kritisera denna typ av film är att vad man än säger så kan det användas emot en.
Om man säger att "det finns ingen story" så säger upphovsmannen "det ska INTE FINNAS nån story, detta är snapshots från verkligheten, och där FINNS DET INGEN story".
Om man säger att "dialogen är konstig" så säger upphovsmannen "har du lyssnat på ÄKTA samtal mellan människor, där finns inget rätt och fel, där bara pratar man... i verkligheten pratar man konstigt ibland".
Om man säger att "filmen är konstig" så säger upphovsmannen att "livet är konstigt! Detta är en AUTEUR-film, den är sprungen ur en äkta känsla som jag vill förmedla. Till skillnad från alla konstruerade Hollywood-wannabe-filmklichéer så är denna film ÄKTA!"

Men nu är det så här: Amir Chamdin är inte någon intellektuell som gör uppror mot filmkonventionerna genom att komma på en filmskapar-teori som han praktiserar, kosta vad det kosta vill.
Amir Chamdin är en hipp reklamfilmsregissör och poserande härmapa som gjort en film full av filmiskt stöldgods. Detta är inte på liv och död, detta är manierade gester och tomt skramlande tunnor. Detta är bara en sampling av coola poser och snygga snapshots.
OM GUD VILL är en film SÅ LÅNGT IFRÅN sant filmskapande det bara går att komma. Chamdin ville göra som idolerna på affischerna på väggen har gjort det, men han visste inte hur han skulle göra, så han snabbspolade igenom favvofilmerna och kalkerade av de bästa bitarna. Men så gör man inte film! Framför allt inte film som vill vara ÄKTA.

Det enda som är bra är fotot. Men det hamnar på fotograf Crille Forsbergs pluskonto, ingen annans...

Trailer för OM GUD VILL:


Äkta vara #1: trailer för Truffauts JULES OCH JIM:


Äkta vara #2: kortfilmen ALL THE BOYS ARE CALLED PATRICK av Godard: